Panelen är tillbaka, den här gången undrar vi: Har du en favoritbok bland de som höglästes för dig som barn? Vad tycker du om högläsning nu när du är vuxen? Finns det någon bilderbok vars bilder ligger dig extra varmt om hjärtat?
Cecilia: Oj, hur väljer man bara en? Jag kommer ihåg att både min mamma och jag grät när vi läste Charlotte’s Web (Min vän Charlotte heter den svenska nyöversättningen). Vuxenhögläsning är inte min grej men jag läser mycket högt för min dotter innan hon ska lägga sig och det är fantastiskt! Jag gillar verkligen Stina Wirséns Vem-böcker. De fanns inte när jag var liten men för något år sedan läste vi många av dem. Underfundiga och underhållande!
Lars: Tuff kamp mellan Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och Ronja Rövardotter, men det blir Nils Holgersson. Högläsning är trevligt och jag hoppas att min barn ska tycker att det är roligt att lyssna på mig när jag läser. Jag är lite för gammal för att ha läst Pettson och Findus som barn men jag tycker de är väldigt fina. Sedan är Johan Egerkrans böcker Nordiska Väsen och Nordiska Gudar väldigt bra och roliga.
Pär: Jag kan ha varit sju, åtta år och pappa läste Bröderna Lejonhjärta för mig och min syster. Den sorgliga men ändå hoppingivande texten, det fantasieggande Nangijala. Kampen mellan ont och gott och pappas djupa röst var en oöverträffad kombination för att fånga mig. Jag tror det var där och då jag förstod vilken kraft litteratur kan ha. Som vuxen tycker jag väldigt mycket om att läsa högt för andra. Har ju läst massvis böcker högt för mina barn och för mina elever (högstadieelever älskar högläsning!), men är inte jätteförtjust i att lyssna själv. Har höga krav på att uppläsaren ska fånga mig med sin röst.Vad det gäller bilderbok från barndomen har jag endast vaga minnen över typiska bilderböcker. Men en bok, som vänder sig till 3-6-åringar, som jag minns att mina föräldrar läste om och om igen för mig var Historien om någon, den om garnnystanet som man fick följa genom ett hus i jakt på vem som var den skyldiga till att ha kissat på golvet, vält krukan, ätit guldfisken och så vidare. Jag älskade bilderna i boken och mest av allt älskade jag bilden på nyckelhålet med kattögonen som syns i slutet av boken.
Alva: I min familj fanns varken pengar eller tradition för böcker och läsning. Så det här med läsningen, det fick jag ta tag i själv. Ett par mostrar som inte var så mycket äldre än mig, lärde mig nog läsa men första boken jag minns är från skolan, läseboken Nu ska vi läsa. Du vet den där med ”Far ror” och ”O, mor, orm!” Och från det har jag blivit en storläsare. I mitt eget hem har bokhyllan alltid varit en centralpunkt och mina barn har gått på biblioteket sedan de föddes. Det här med högläsning älskar jag. Jag har lyssnat på ljudböcker sedan kassettböckernas tid. Radions uppläsningar och författarträffar är också underbart.
Amanda: Tur att man har en mamma som är bokbloggare för jag kommer bara ihåg vad böckerna handlade om, inte vad de heter. Nu har jag fått veta att mina favoritsagor Prinsessan som inte ville leka och Mirabell fanns i Astrid Lindgrens sagosamling Nils Karlsson Pyssling. Jag har inget barn i min närhet att högläsa för just nu men tänker att det är jättebra och mysigt när man kan det. Högläsa en vuxenbok skulle jag nog inte orka, jag vill komma vidare så snabbt som möjligt i boken och läsa högt går ju så långsamt. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om Pettsson-böckerna av Sven Nordqvist eftersom jag gillade alla små detaljer och figurerar som fanns överallt i böckerna. När man läste dem behövde man knappt lyssna på historien, det var roligare att titta på bilderna. Jag tyckte också mycket om Olssons pastejer av Peter Cohen med bilder av Olof Landström.
Läs mer om och av vår panel.
Nahid drabbas av en ursinnig vrede när hon får diagnosen obotlig cancer. Många år tidigare knappt 20 år gammal, tvingades hon fly från Iran med en ettårig dotter på armen. Hon tillhörde den unga generation i landet som trodde på revolutionen och som därför drabbades av gevärseld. Hon föddes i en familj bestående av kvinnor och hennes förhållande till modern och de många systrarna var kärleksfullt och varmt. Att inte längre vara nära dem är hennes livssorg. I skuggan av cancern och hennes komplicerade relation med dottern berättar hon sin historia.
Romanen är humoristiskt skriven i en varm ton. Jag blir snabbt fäst vid den udda fågeln Eleanor och tänker att hon begränsas av någon bokstavskombination. Men där har jag fel, helt fel. Eleanor är en frukt av någonting helt annat, ett bråddjup i själen tvingar henne att leva ett strikt inrutat liv, men också till att döva sig med vodka varje helg. Boken överraskar många gånger, elegant och genialiskt fogar författaren in ledtrådar till Eleanors förflutna i hastiga bisatser som får läsaren att sätta skratten i halsen.