Det här är inte magi. Det här är hur världen är beskaffad, det är bara det att ytterst få människor stannar upp och lägger märke till det.
I skymningen uppstår Le Cirque des Rêves – Drömmarnas cirkus. I snirklande gångar ligger tält efter tält där fantastiska magiska upplevelser erbjuds. Eldslukare, kvinnor som böjer sina kroppar i positioner som inte kan vara möjliga, osannolika färgfyrverkerier och svävande djur, allt kan du få vara med om. Men cirkusens underverk är en konstruktion. En skådeplats för den tävling som startats mellan Marco och Celia, båda förtrollare av verkligheten. Tävlingen eller utmaningen påbörjades när de var mycket små, av Mannen i den grå kostymen och Celias far Prospero Besvärjaren. Hur är det möjligt att någon ska vinna?
Hela cirkusen — och romanen — presenterar oavbrutet fantastiska skapelser och händelser för sin publik som hänförs av magin. Men det är ju inte magi även om cirkusens artister aldrig avslöjar det. Den magiska klockan som kan vända ut och in på sig själv. Karusellen där trähästarna faktiskt andas. Isträdgården och önsketrädet – allt är en kombination av ren ingenjörskonst och tankekraft.
Jag gillar boken länge. Den är verkligen ambitiös och genomtänkt i minsta detalj. Vad ska den här historien ta vägen? tänker jag. Hur ska cirkusen utvecklas och vad kommer att hända med de färgstarka och exotiska karaktärerna? Jag läser intensivt. Men saken är den att trots de många sidorna händer det inte så väldigt mycket. Cirkusen blir ett tillstånd där de magiska konstruktionerna blir så vanliga och realistiska att jag tappar min hänförelse och suckar närmast uttråkat när cirkustälten än en gång viker ihop sig själva. Marco och Celia blir förälskade i varandra, det är förstås dramatiskt eftersom utmaningens regel säger att endast en av dem kan vinna och den andra måste gå under. Men hela historien tar slut i ett ingenting. Trots de fyrahundra sidorna vänder jag på sista bladet och hade önskat mig något slags poäng. Eller så är jag en sådan som inte lägger märke till.
Nattens cirkus. Erin Morgenstern. Utgiven 2011, på svenska av Norstedts 2012. Gå dit och titta på det coola omslaget.
När jag läser deckare vill jag ogärna ha ett samhällsproblem inblandat. Typ kriminella gäng eller mördade uteliggare. Jag vill inte heller ha beskrivningar av alltför mycket polisiärt arbete. I alla fall inte en polis som grubblar över samhälls-utvecklingen eller meningen med polislivet. Jag vill ha en berättelse med tydligt persongalleri där jag involveras i lösandet av krim-gåtan så att jag mer och mer misstänker två, tre personer men ändå blir förvånad på slutet. En pusseldeckare alltså.
Att vakna tidigt och läsa ut den här romanen i ensamhet, nej jag rekommenderar mig inte det igen. Jag håller den långt ifrån mig, läser vissa passager snabbt och undvikande. Det är otäckt och äckligt. Riktigt äckligt. Ändå tror jag att det är värre att inte läsa än att låta bli. Men när jag slår ihop boken är jag bara delvis lättad och jag tänker att om jag bara bloggar om den snabbt som fan kan jag få den ur blodet.